Tag Archives: vänskap

Om rätten att hoppa i galen tunna.

Posted on by
Reply

Jo.
Jag har gjort det.
Åtskilliga gånger.
Mot bättre vetande, eller kanske inte ändå men ofta mot andras bättre vetande.

Mer eller mindre välmenande vänner, eller oroad allmänhet kan kvitta, resultatet är det samma.
De mer välmenande har bedrövat sett mig bulta pannan blodig i omöjliga projekt medan de mindre välmenande försvunnit ur den närmsta sfären.
Så är livet.
Ska man säga till någon man bryr sig om att “…du, det där du håller på med nu, det kan bara gå åt skogen, visst förstår du det..?” krävs det både finkänslighet och god formuleringsförmåga för att inte trigga alla de där försvaren som redan står i givakt. Det är inte lätt att som vän bli lyssnad på då.

Å andra sidan.
Vem vet mer än jag om hur jag tänker och känner?
Andra kan ha åsikter, goda råd och glada tillrop – eller stå redo med te, sympati och choklad inför katastrofen, men besluten är och måste förbli mina egna.
Mina.
Och hur vet man att det ändå går åt skogen? Ibland är ens den minsta lilla chans tillräckligt bra för att kämpa för, just för att om man vinner, vinner man så mycket?

Men värst är ändå inte vänners oroade ifrågasättanden.
Värst är när DU, den som beslutet innefattar, tar det ifrån mig.

“Du förtjänar någon bättre”
“Jag är för gammal för dig”
“Jag måste tänka på barnen”

Feghet är det.
Fegt är det att inte ge sig hän i det som är.
Fegt är det att inte erkänna att man vill men inte törs.

Är det något jag är trött på, så är det feghet.

————————————-

På förekommen anledning: Allt är bra.
I mitt liv är allt väl.
Somligt i mitt liv är faktiskt mycket bra, och ett bevis på att ibland vet man bäst själv, trots att blodet skvätter där man står och bankar sin panna.
För bankandet upphör, andra former av kommunikation uppstår och sår läker.

Dubbelt upp

Posted on by
9

Igår var en bra dag i mammalivet, och jag vet att LillaEssingen var duktigt glad han med.

Jag fick nämligen TVÅ små händer i mina, när vi gick hem från Dadi.

Lilla M följde med hem från Dadi, båda barnen var taggade till max, och unga fröken fullkomligt dansade av glädje över att få komma hem till oss och leka.

Alla tåg revs fram, alla bilar revs ut, vi kokade makaroner och åt och yrade och vevade åt alla håll.

Och självklart passade jag på att fotografera, för jag är nu så larvigt förtjust i att se de här två ongarna tillsammans.

 

Dessutom har jag inte fått kläm på det här att fotografera i ruttet ljus, och så här i november, december är ljuset riktigt uselt. Eller inte alls.

 

 

Den ena bilden är tagen med blixt, den andra med kamerans “blixt-förbjuden-automagiska” läge. De bilder jag tog på egen hand fick helt sjuka slutartider, och sånt är sannerligen inte kompatibelt med de här två ungarna.

Ni som kan foto. Hjälp mig. Hur gör man det bättre?
Blixten tycker jag inte om. Färgerna blir klarare och bättre, men skuggorna så hårda men gulsticket och oskärpan är inte heller kul.

När Lilla M’s mamma kom skulle hon inte alls gå hem. Nej, hon skulle sova över här också.
Ja jisses, så klart ska de sova över, men kanske ska de hinna fylla fyra först.

En vän i nöden.

Posted on by
Reply

I en tidigare utmaning uppmanas jag skriva om min bästa vän.

Jag kan inte.

Det är omöjligt.
Omöjligt att säga att Jeez är viktigare än Fröken Moe, Carina viktigare än Joey, och på många sätt så är barnets far också en kandidat. Nej. Och min syster. Kära systeryster. Och… och…
Det där är omöjligt, och det är sannerligen något att vara tacksam över.
Oändligt tacksam.
Att ha så många riktigt nära vänner att de inte går att rangordna.

Ständigt denna “Kärlek”

Posted on by
1

Jag har funderat en hel del på det där med kärlek de senaste dagarna. Hur välsignad jag är, hur omgiven jag är av kärleksfulla människor och hur lycklig det gör mig.

Det är ingalunda nya funderingar. Nejnej. Bläddrar man bakåt här i bloggen finns det gott om mer eller mindre smart prat om kärlek, men på något sätt blir jag inte klar med det här. Det är antagligen ett hälsotecken – kanske hör det till det här man aldrig ska bli färdig med.

Senast idag blev jag påmind om det, när jag fick en snabb kram av en vän, ståendes på Ringvägen. Jag och barnet var på väg hem från hans far, och vi hade vägarna förbi, och jag passade på att bara få en snabb kram. Vi träffas för sällan. Han berättade underbara nyheter. Lägenhetsbyte på gång, han och kärleken hans ska flytta samman på riktigt och han frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med flytten. Om jag kan. Just honom kan jag bära hur många flyttlådor som helst för.
Jag flyttade mindre än en månad innan Lilla Essingen föddes. Flyttade trots att jag hade sån foglossning att jag knappt kunde gå. Utan honom hade ingen flytt blivit. Andra vänner hjälpte mig men han var Projektledare för Flytta Essa till Ny Hood. Själv hade jag fullt upp med att bara vara. Nu tror han och en annan människa på kärleken, tillräckligt för att säga upp en lägenhet, tillräckligt för att flytta, tillräckligt för att säga: Mitt blir ditt, ditt blir mitt. Det är modigt och det är vackert och ja, jag tänker med glädje bära lådor, koka kaffe och köpa tulpaner.

Jag lyssnar på Monica Zetterlund.
Hon sjunger:

“…Nej, åt det gamla ska vi binda vackra kransar,
och ta vårt liv och mina katter som de är…”

Jag binder mina kransar. Jag räknar mina tacksamheter och jag har gott om dem, pärlorna på mitt radband räcker inte till, och det är något oerhört stort. Min älskade syster, en av pärlorna, henne är jag så stolt över. Sen har jag en bror. Honom tänker jag på ofta och saknar mycket. Kärlek är det, massor, men också väldigt mycket saknad och mer än två uns sorg. Hans frånvaro i mitt liv gör mig illa. En annan pärla är ju Hon, hon som skulpterar, hon som kommer svassande på Södermalmstorg i rosaorangeröd kappa och skyhöga cerisa stövlar, med röda handskar och vinröd handväska. Hur man kan vara så snygg i en så sanslös färgexposé är mer än vad jag begriper men hon lever vid min sida och även hon är en av de där riktigt viktiga pärlorna. Få vet så mycket om kärlek och om kärlekens pris som hon. Och så har vi ju Jeez. Min  klippa. Hon som döpte mitt barn. Ja, jag räknar mina pärlor och försöker förlåta det som behöver förlåtas och åtminstone förstå resten. Jag tror det går ganska bra, för med pärlorna i handen känner jag så oändligt mycket tacksamhet trots att det faktiskt finns en och annan anledning till bitterhet

Gode Gud.
Låt mig älska, älska oändligt,
så jag slipper förtvivla.

Ja.
Och så var det det där med den där ongen.
Men där räcker inte ordet “kärlek” längre till.

Det där hålet.

Posted on by
2

Det är ungefär 83 cm långt.
Oregelbunden form.

Ja.
Det är ju Lilla Essingen som inte är här.
Han är hos sin pappa och det är något mycket bra.
Då kan mamman i lugn och ro färga sitt hår utan att riskera att få avbryta projektet och kladda hårfärg på ställen där hårfärg inte ska vara.
Eller sätta på sig en blus utan snorellerannatkladd och umgås med en annan vuxen människa i några timmar.
Absolut något hon uppskattar.

Jo. Hon är jag. Det är jag som haft en trevlig kväll, utan att hela tiden ha ett öga på ett barns utforskande av verkligheten. (Neddragna äggkartonger, leksak dumpad i toastol, utforskande av fruktskål på köksbord) Bara att inte ha bråttombråttom hem från jobbet, knappt ha tid att gå in på affären och köpa två liter mjölk utan springspring till tunnelbanan, till bussen, till dagis.
Nu. Åka åt fel håll, köpa några hallontryfflar, ringa en nyfunnen vän, umgås några timmar.
Värdefullt.

Men när jag kommer hem igen är frånvaron av barn bedövande.
Ingen liten varm kropp som ligger på tvären i sin säng.
Ingen liten hand i min.

Så är det och så ska det vara.
Mitt i saknaden är jag oerhört tacksam över att han är hos sin pappa, att han har en pappa som vill vara med honom, som bryr sig om och tycker om honom.
Det är få som vet så väl som jag hur lite självklart det är.

I natt sover jag utan min pojke.
I morgon är ordningen återställd.

Att vara innanför – eller utanför.

Posted on by
8

För någon vecka sedan gick jag iväg till pendeltågsstationen, väntade in ett tåg och klev på. Parkerade barnvagnen på den där bra platsen där det är gott om plats för just barnvagnar och började mippla lite med mp3spelaren.
I nästa ögonblick sätter sig en kvinna intill mig.
Hon sjunker ner tungt på sätet och hela hennes varande sticker ut. Nej. Hon är inte berusad. Jo. Kanske lite, men inte mycket. Däremot faller hon blixtsnabbt ut ur normen. Hon är på tok för hårt och klumpigt sminkad, hennes leopardfläckiga syntetpäls är tufsig, och man skymtar en nalle som sticker fram i öppningen.
Faller absolut ut ur normen.

Så börjar hon prata med mig. Det händer alltsom oftast att folk gör, för lilla Essingen är med mig och är han vaken, så ler han mot allt och alla. Små barn har ingen norm man kan falla ut ur – så han ler självklart även mot denna dam.
Ett brett flin, fullt av skavande SkaBliTänder, själaglad så fort någon besvarar hans leende. Och det går ju inte att inte göra.

Instinktivt vill jag inte ha den här kvinnan alltför nära mitt barn. Hon pratar, petar på vagnen, påbörjar något som kan komma att bli ett lutasigframåpeta så jag tar det säkra före det osäkra.
Jag svarar.
Pratar med henne.
Konverserar henne.

Det är helt tydligt att…hon faller ur normen. Hon ställer samma frågor om Essingen gång på gång, samma sociala kallpratsfraser och jag svarar vänligt, berättar var jag ska och frågar henne om hennes dag, hoppas att den blir trevlig etceteraetcetera. Jo, hon ska träffa en väninna för att dricka kaffe, vid det där trevliga konditorit vid Skanstull.
Japp.

Så kliver hon av vid Södra station och jag andas lättad ut. Samtidigt är jag lite tankfull över samtalet vi just haft. Så tydligt blev det; två personer som leker “normala leken”. Hon betedde sig helt rätt, men avslöjades av sin utsida, och av sitt ickefungerande närminne/förmåga att fokusera.
Jag hade i normala fall inte gått med på att delta i “leken” men nu gjorde jag det istället för att “inte se” och gömma mig bakom mp3spelarens ljudgardiner.

Dels kan man fundera över varför jag i normala fall inte skulle ha gjort det, och varför jag gjorde det nu, men det var inte det jag fångades av nu.
Inte heller av det faktum att det kanske var ganska länge sedan den här damen pratade med en helt främmande människa om något helt normalt. Jag var ingen polis, ingen från socialtjänsten eller vårdsvängen. Jag var en helt okänd människa som pratade med henne som om hon fick plats inom normen.

Som sagt, inte för att jag är någon speciellt god människa, utan för att det var den enklaste vägen för mig där och då.

Några dagar går, och jag läser hos Josh om en trevlig kväll med några mer eller mindre kända vänner, och han länkar till någon artikel och till Mymlan och jag läser vidare. Tillbaks till källan, Johan Ronnestams artikel.

Och så tänker jag på QS, vår hemliga trädgård och alla de vänner jag idag har, vänner som är livsviktiga och väldigt väldigt nära, som jag lärde känna just via QS.
Jag tänker på barnet jag har, vars pappa jag träffade just via nätet. Nå, just den relationen blev ju inte som vi trodde då, först, men det är ingen dålig man och barnet vi har är absolut och fullständigt underbart och fantastiskt.
Jag tänker på min vän Fröken Underbar, jag tänker på Jeez, vars barn jag är gudmor till, jag tänker på de där långa nätterna då Herr Ågren härjade vilt, men det alltid fanns någon som var vaken som hjälpte mig att hålla den fan i schack.

Om inte det är värme så vet inte jag vad värme är.
Då måste någon hjälpa mig att definiera om begrepp här.

Så åter till damen på pendeltåget.
Hade jag mött henne utan att se henne – och alltså inte sett den där tufsiga syntetpälsen, hur hade jag bemött henne då? Och hade jag mött henne på ett sätt där hennes problem med närminnet/förmågaatt fokusera inte märktes lika mycket?
Kort sagt, hade jag fått några kommentarer från henne här i bloggen är det inte all säkert att hon fallit utanför min norm. Vi hade inte “lekt normala” utan hon hade helt enkelt inte fallit ur.
Det eftersom det är så mycket lättare att “passa in” när man inte ser varandra, när inte våra fördomar får möjlighet att slå krokben för oss.

Så.

Välkommen in i värmen, Johan Ronnestam. Välkommen ut i bloggosfären. Här kan du bli hörd oavsett om du har konstiga kläder, luktar gammal fylla, är ett svartsynt emo eller bara en förvånansvärt fördomsfull journalist.
Välkommen!

Summa summarum: En dödsdålig dag.

Posted on by
2

Somliga dagar är dåliga.
Alltigenom dåliga.

De blir uthärdliga tack vare den omvärld jag befinner mig i.
Föräldrar som bryr sig. En vän som kommer och kramar mig. Ett barn som obekymrat skrattar sig igenom tillvaron.
Och Hitta Nemo förståss.
För när inget annat hjälper, så hjälper den.
Och choklad.

Men likväl.

Den här söndagen har varit fullständigt värdelös.
Trots kramarna.
Trots insikten om att det som skett varit nödvändigt och oundvikligt och att jag – som så ofta – faktiskt har så oändligt mycket att vara tacksam över.

När tystnaden lägger sig, när morkret rullar in hjälper det inte.
Jag sitter likväl här med en tom famn, med tårarna hängand i ögonfransarna, med ett oändligt sorgset hjärta.

Störst går först.

Posted on by
Reply

Karlskrona är nerburen i källaren.
Min sköna “liggfåtölj” från IKEA fungerar inte. Jag tar mig inte ur den.
Den är antagligen precis lika värdelös att sitta i med en liten, ammandes, skorv i famnen.

Mor har donerat två gamla fåtöljer från Orris. Fula men bekväma.
Precis.

TVÅ stycken.

Frid borde råda i Essa-hemmet.

En till mig och en till katten.

Men så är det inte, eftersom hon bestämt att min fåtölj är hennes fåtölj. (Ja, den är min, eftersom datorn står inom räckhåll där.)

Jag tycker: Hon kan gott och väl ta den andra. Den är likadan, lika bekväm. Dessutom med mer katthår i.
(Kanske skulle jag inte ha dammsugit bort drivorna av katthår ur den..?)

Så jag hinner inte mer än resa mig förrän hon kommer och lägger sig – om telefonen ringer eller jag behöver hämta något eller gå på toa – då ligger hon där när jag kommer åter. Och jag sätter mig, magnifikt, storändat och långsamt långsamt i princip på henne.

Störst går först.

Och nej. Hon går inte till den andra fåtöljen. Hon försvinner, bidar sin tid, och tar chansen så fort jag reser mig upp…

Halvtidsvila.

Posted on by
7

Ofogade fogar i ett bäcken ställer till bekymmer.
Ont gör det.

Helt plötsligt undviker jag aktivt trappor. Helt plötsligt är det JOBBIGT att resa på sig, sätta sig, resa på sig, sätta sig…

…helt plötsligt är det plågsamt att jobba.

…och jag som tycker så mycket om att promenera…

Inte nu längre. Absolut inte. Nu åker jag omvägar med buss om det spar hundra meters promenad. Och ens tanken på att jag skulle springa för att hinna med en tunnelbana eller buss är helt absurd.

Jag ringer barnmorskan: Det här är ett problem, vad gör man?
Hon bokar läkartid, hon tipsar om sjukgymnast, och jag ringer och bokar tid hos henne, för utprovning av någon sorts resårstödband. Akupunktur är tydligen effektivt också. Whatever, skrattar jag, och säger “Bring it on!”

Läkaren konstaterar innan jag hinner säga något att, “ja, du har problem med foglossning ser jag”. Någon Einstein behöver man inte vara för att se det, nej.
Hur mycket sjukskriven vill jag vara?
Lilla Fröken Duktig säger att vi väl kan prova med halvtid, och så får jag ringa om jag behöver ett nytt intyg på 100%. Jo, så kan vi göra, säger han, men påminner om att “Foglossning sällan blir bättre, ofta sämre, och mycket kan man påverka med hur rädd man är om sig, hur man rör sig: det där kommer sjukgymnasten gå igenom med dig”.

Nästa dag far jag till jobbet.
Där någon annan bokat in socialt evenemang för min brukare som innebär en massa rullstolskörande. Ja, just. Inte så bra, nej. Men det går an, jag biter ihop och tar hjälp av en och annan färdtjänstchaufför när jag får chansen. Tröstar mig själv med att jag blir avlöst på morgonen, innan hela morgonrutinen, med alla vändningar och lyft, ska ske.

Men ingen kommer.
Och jag väntar.
Och ringer jouren. Jo, A är tydligen sjuk, jouren har panik och letar…

…och jag hamnar i att köra hela morgonrutinen.

När jag väl blir avlöst, vid halvtolvhugget, tar jag – utan minsta dåligt samvete – taxi hem. En timme tunnelbana med trapporna vid slussen säger jag HELT NEJ till.

Istället tar hemfärden 20 minuter och resten av dagen sover jag bort.

Och egenligen. VARFÖR ska jag ens jobba halvtid? Det är ju bara dumt.

Nej.
Det där ska jag ordna: Jag ska prioritera att göra sånt som är trevligt, och så ska jag för fasen organisera en hel flytt.

Ja.
Mina kära vänner: I nöden stund prövas ni, för jag kan varken packa, bära eller städa mer än marginellt. Däremot kan jag hålla med mat och kaffe, vara arbetsledare och i allmänhet komma med glada tillrop. Flyttdatum är inte riktigt klart än, för ett gäng målare ska släppas lös i lägenheten först, men maj, första halvan av maj siktar vi på…

Nu ska jag kravla mig upp ur fåtöljen Karlskrona (det är lika spännande varje gång!) för att ge mig ut på äventyr i världen.