Passionernas tid

Passionernas tid är förbi.
Oåterkalleligen borta, precis som ett tåg som gått, lämnat perrongen. Somliga av oss står kvar av egen fri vilja, medan andra inte vågade hoppa på. Några ramlade nog av i farten också, jag ser fler än ett skrubbsår, mer än en stukad självkänsla gnids av nariga händer.

Jag står på perrongen, tåget har gått och jag är nöjd med det.
Jag säger NejTack till den stora passionen.
Nej Tack till utspelen. Kriserna och sammandrabbningarna.

En gång bet och slog jag en man.
Att driva sig själv över den gränsen att jag faktiskt… att orden inte längre räckte till…
Det var ingen trevlig självinsikt.

Så vill jag aldrig älska en annan man igen.
Till det säger jag Nej Tack.

Så hur vill jag då älska?
Och blir kärleken tam och blodlös utan de där dramatiska scenerna?

Jag vet inte.

Jag vet bara att dramatiken kostar mer än den smakar: Då älskar jag utan att bli älskad. Då bär jag utan att bli buren.

Nog med det.

Det är nog med det.

Jag klipper topparna och i gengäld slipper jag de djupaste hålen.

Passionen åker vidare med tåget, kvar på perrongen står jag, med tryggheten, tilliten, vänskapen och kärleken.

Det känns helt ok, faktiskt rent av bra.

Saker som skett och absolut INTE skett.

Igår sammanstrålade jag med Carcol och Peterlina.
Also Known As Scrapdårarna
Där var också ett fat med fantastiska muffins, en Mycket Välbakad banankaka med vidhängande Jeez och Min-Guddotter-i-blivande.

Samt.

Drottningen, hennes yngre syster och en Oerhört Lila Tårta. Cooolt.

Tanken var OND från Scrapdårarna. Precis som langare: Vi bjuder flott, så torskar dom.
Och de bjöd.
Och trevligt var det.
Och KUL var det. Skitkul faktiskt.

Så långt skedde somligt.

Nu ska vi gå in på sånt som INTE skett sedan dess.

I natt har jag inte drömt om pappersark och den där klämcuttermojängen. (Den kallas visst KUK..! Och nej, det är absolut inte mitt påfund!)

I dag har jag INTE varit på Panduro.
Jag har INTE köpt en plastmapp att ha scrapark i.
Jag har INTE köpt bakgrundsark, såna där styva, och jag har INTE köpt såna där mönstrade ovanpåpapper.
Nej.
Nejnej.

Inte jag, inte.

Och OM någon spårar en sådan dylik händelse, t.ex. genom en elektronisk betalning på 135 kronor så är det ett Falsifikat.

Bara så ni vet.

Skuld, skyldighet och ansvar.

.

“Jag är oskyldig”

Vad vet jag, huruvida just denne man är skyldig eller oskyldig, men två rättegångar har det blivit och fällande domar två gånger så rimligtvis borde risken att det är en felaktig dom vara ganska liten.

Jag är inte insatt i ärendet, men jag blev lite tagen av en blick, ett tonfall i ett av tv-inslagen om domen.

Jag såg inte en man, en styrelseledamot.
Jag såg en liten pojke, som förtvivlat insett att festen var över, att musiken tystnat och att han förlorat allt.

Fallet är onekligen ganska högt: har han vänner kvar än, så är det nog goda vänner.

.

27549

Det är vad som står i displayen på stegräknaren.
Det är nog personligt rekord för en dag.
Ja.
Jag är trött i benen och har ont i fötterna.
Ja, jag tänker gå och lägga mig nu.
Nu.

Ytterligare ord om dessa tusentals steg kommer … sen. På söndag eller så.

Stadsorientering i sällskap med Alcarinquë och Gimli. Mycket trevligt, massor av trevligt faktiskt, och sedan middag tillsammans med Jeez.

Jag är så välsignad, som har såna vänner…

Där flyger korpen uppåner…

Under en period i mitt liv levde jag i en liten by mellan Jokkmokk och Vuollerim, och där förekom uttrycket “Där flyger korpen uppåner” rätt ofta, då ofta om byn Porjus, med innebörden att Där är saker inte som de är annorstädes, där händer konstigheter.

Igår var jag hemma hos Celegorm och Alcarinquë. Det är ett typiskt “Korpenflygeruppåner”-ställe.

Där bor Smirre och Josefin.
Smirre är inte en vanlig katt.
Smirre är en katt som är större än många hundar.
Smirre är en katt som inte rymms på en ordinär köksstol utan som föredrar fåtöljer eller golv.
Smirres svans är ungefär lika stor som hela hela min katt.

Smirres bästa kompis Josefin är ungefär jämnstor med min kattfröken, och är den av de två som tydligen för befälet (?!) och just idag var hon inte alls lika samarbetsvillig modell. Jag har nu en ny kamera, jag är lite långsam i vändningarna och gillar därför modeller som slött ligger still. (Är det en tillfällighet att jag är bra på blommor, stenar och pinnar?)


I detta hem finns ett kylskåp fullt av märkliga saker. Fermenterade räkor. (Jag vet inte riktigt vad det är för något, men det luktar inte hallon!) och korv på burk. Hur kan något som kallas korv ligga i en burk? (Nej, det är alltså inte små korvar i spad i burk, à la Bullens, utan … ja…? Currypasta – röd, thailändsk – i halvkilosförpackning och fler sorters chutney än jag visste fanns.
Celegorm visade mig, en gång för länge sedan, vad okra är för något, och bjöd mig också på köttgryta innehållandes just okra. Jag gillar kylskåp med konstiga saker i, och jag gillar när människor bjuder mig på konstig mat, och visar hur man gör den där konstiga maten. Sånt är bra!!

Idag är jag alltså hemma hos Alcarinquë och Celegorm för att baka paj. Sju tusen bitar kanelpaj. Jag hade ingen aning om att det fanns något som hette kanelpaj, men varje gång jag kommer hem till Alcarinquë och Celegorm lär jag mig nya saker. Nu vet jag att det finns, och jag vet hur ljuvlig fyllningen till denna paj är och jag vet hur fantastiskt det doftar när man gräddar denna paj och jag vet att jag nästan är beredd att ta till vapen för att råka ha sönder en paj för att man ska råka behöva provsmaka den…

Jag vet också att jag inte är det minsta avundsjuk på den 14m2 stora balkong som finns hemma hos Celegorm och Alcarinquë, där man inte alls sitter och dricker te och har det rysligt gott i solskenet. Nejnej.
Där pratade vi om studier, framtida kurser och brist eller upplevd brist eller icke upplevd brist av specifika kurser . Det finns ämnen som jag inte alls visste fanns och som jag absolut inte förstår att man behöver läsa. Jag blir nästan nervös av att konfronteras med för mycket fysik på en gång, men i tunna skivor är det intressant. När jag, nu, mindre än ett dygn senare, inte kan erinra mig vad ett ämne ens heter så … är det långt utanför min begreppsvärld…

Kort sagt.
Där, I Täby, flyger korpen uppochner.
Där, I Täby, finns är en bra plats för mig.
Där, I Täby, finns två av mina favoritmänniskor.

Här kan man läsa mer om korpar om man är nyfiken. Fascinerande djur, sannerligen.

.

Favorit i repris: Om konsten att bygga en bil.

Det var en gång några män i ett stort land, ganska långt till vänster om vårt land, som tyckte om att sälja bilar. Dom tyckte dessutom att det var roligt att hitta på nya motorer, och dom gillade hjulupphängningar och spindelleder. Och krom. I det här landet fanns det redan på den tiden många människor, väldigt många människor, och en hel del av dem hade råd att köpa bilarna som bilmakarna byggde och sålde. De som inte hade råd, drömde om att få råd en dag. Man byggde så fina bilar, att man började lasta dem på båtar och sälja dem i andra länder, på andra sidan haven! Många människor drömde om en blank bil från det stora landet. I det stora landet blev bilarna så viktiga för människors drömmar, att de som hade bil helst inte alls klev ur dem. Därför byggde man restauranger och biografer som man kunde besöka utan att alls behöva lämna sin bil. Många nya medborgare i det stora landet blev till i de stora och bekväma bilarna. Bilmakarna var glada över att så många tyckte om deras bilar, och fortsatte glatt att göra flera bilar, nya bilar. Med mer krom på, för människorna verkade tycka om krom. Och breda baksäten. Bilmakarnas fruar var lyckliga, för bilmakarna tjänade mycket pengar på bilarna de sålde, och fruarna kunde ta sina egna bilar och åka ut och handla fina klänningar och dyra möbler. Fruarna, och deras duktiga män blev bjudna på fester och skrev böcker om hur man bygger fina och bra bilar, och människor läste böckerna och tänkte: Tänk, vilka fina människor våra bilmakare är, att de inte bara kan bygga bilar, utan så kloka de är dessutom! Bilmakarna blev beundrade, för att de var så duktiga. För att de var så framgångsrika och för att de tjänade så mycket pengar.
Bilmakare tycker om att vara duktiga, så de byggde ännu fler bilar. Ännu lite bredare baksäten och ännu lite mer krom.

Men nu hände något väldigt väldigt konstigt.
Helt plötsligt var det flera bilar som blev stående hos bilhandlarna, som inte blev köpta på en gång.

Men det märkte inte bilmakarna, för de höll på att fundera ihop en ny kylarprydnad. De hade kommit på att man kunde lägga på krom i flera lager, då blev det ännu blankare och ännu finare.

Men så hände ännu en konstig sak.
Det ringde en man från en tidning, och han ville inte höra om hur duktiga bilmakarna var på att bygga bilar eller tjäna pengar.
Han ville höra vad bilmakarna tyckte om det lilla lilla landet långt borta på andra sidan havet, som också byggde och sålde så många bilar.
“Men de där små riskokarna är det ju ingen som vill ha! De rostar ju ihop på tre år! Såna där små gulingar kan inte bygga lika fina bilar som vi! Vi kommer ju från Det gyllene landet!”
Sen hade inte bilmakaren tid att prata med journalisten längre, för han skulle träffa en annan bilmakare för att prata om en motor med 4½ liters slagvolym.

Så gick det en tid. Bilmakarnas hustrur han köpa några nya klänningar, och tillsammans med sina män åka till sommar”stugan” nere på solkusten. Men där, där blev bilmakaren uppringda av en av sina räknenissar.
Räknenissen sa:”Vi tjänar inte lika mycket pengar längre. Något är fel. Människorna köper inte våra bilar längre”.
Bilmakaren blev arg över att han blev störd på sin semester, och gav räknenissen sparken.
Sen gick han ut till barbequen och vände revbensspjällen.

Ungefär så gick det till, när den amerikanska bilindustrin höll på att gå under. Detroit höll på att försvinna som bilstad.
Man hade helt missat att man i Japan inte bara byggde bilar, utan att man byggde bra bilar. Billiga bilar. Bilar som drog lite bensin.
Japanerna hade lite flyt också.
Oljekrisen kom. Bensin blev dyrt. Amerikanerna fick köa vid sina bensinstationer.

Det är fler människor än Lee Iacocca och hans kollegor som byggt upp en omgivning av ja-sägare. Gustav II Adolf gjorde det, därför sjönk Wasa. Hitler gjorde det – därför körde östfronten fast. Antagligen var det det som hände i Skandia – och nu sitter herrarna med sina miljarder, och festen är över. Det flagande anseendet svider nog minst lika mycket som åtalen som är att vänta.

Och det här skrämmer mig.
Jag, med mitt högmod. Jag har lätt att tänka:”Men de förstår inte…”
Det är min stora skräck, att jag ska känna mig påhoppad och kritiserad, när jag blir ifrågasatt. Jag har så lätt att dra iväg i mina tankefällor. Att känna mig jagad och utsatt. Förföljd.
Tänk om det är jag som inte förstår?
Och ve och fasa, tänk om jag inte lyssnar när mina vänner säger till mig?
Tänk om jag skulle klappa till dom istället:”Vad är du för vän, som inte håller med mig? Är du med mig eller mot mig?”
Behandlar jag mina vänner så, då hoppas jag de slår tillbaka. En rak höger.
Fattar jag ändå inte, då förtjänar jag inte att ha dem som vänner.

Läs gärna Åke Ortmarks bok “Ja-Sägarna”

.

Att klättra i träd.

En gång i tiden tyckte jag om att klättra i träd.
Nåväl, jag tycker fortfarande om det, det är fortfarande trevligt att klättra i träd, men nu för tiden är jag försiktig. Det är på något sätt svårare att ge sig hän och njuta. Jag har ramlat ner några gånger, slagit mig illa, några få gånger riktigt illa, så nu är jag, på ett annat sätt medveten om höjden jag är på, hur hal barken kan vara, hur tunna grenarna är. Tryggheten och tilliten till trädets förmåga och vilja att bära mig finns inte längre.
Det är faktiskt inte riktigt lika roligt längre.
Allt oftare går jag förbi härliga träd utan att klättra upp i dem, allt oftare tittar jag bara på deras vackra kronor och minns andra vackra kronor, fröjden av att sitta i dem – och känslan av panik vid fallen ur dem.
Jag är rädd för den dag jag upptäcker att jag inte längre utsätter mig för risken att falla mer.

Samtidigt kan jag inte låta bli att lockas av det, att slippa.

.

Noli me tangere

“Rör icke vid mig”

Eller åtminstone, låt mig vara lite ifred. Ifrågasätt inte. Låt mig bara vara ifred en smula, jag kan inte försvara mig när jag inte själv vet vad som är rätt eller fel, eftersom verkligheten inte är bekvämt svart eller vit. Somligt är klart som vatten, annat är det inte, och det som inte är det måste få tid att klarna.

.

Norrbottensinvasion

Av en märklig slump ramlar två besök in från mitt kära gamla Norrbotten under samma vecka. Först Pojken tidigare i veckan och nu min käre Flirt. Där sitter vi då, jag för dagen i en svart klockad linneklänning från KUS och helt strumpfria ben, i eftermiddagssolen på Medborgarplatsen, med vin och öl och planer på mat och en hel del att prata om.

I kärlek var vi en gång, en viss sorts kärlek, kanske ska man inte vara så noga med etiketter och namn på vad som är och var men jag tycker fortfarande mycket om denne man, även om det som var var något helt annat än det som nu är. Å andra sidan är det som är vackert och gott på många nya sätt.

Några roliga dygn får vi tillsammans, bland annat övertygar jag honom om det nödvändiga i att köpa en jacka för tusen spänn innan jag kramar om honom där vid flygbussarna på Cityterminalen. (Rysligt snygg, framhäver norra europas vackraste pempa!)

Märkligt nog pratar vi mer med varandra om det där som är skört och om sånt som gör oss människor försiktiga och förälskade och rädda och berörda på andra sätt nu, än då. Man kan undra hur det kommer sig…?

Och ja, i det parti Tantrix vi hinner spela vinner han. Matchen är hård, men jag fick vackert inse mig slagen.
Jaja.
Det gör inget.
Nästa gång, då…!

.