Vi är, efter några intensiva dagar i Visby, på väg hem, jag och Svärdsmannen.
Vi sitter i bilen, har kört från Nynäshamn och hem till honom från den hamnen är det en god bit, han bor långt norr om Stockholms innerstad. Klockan närmar sig halv sex och kylskåp är tomma och blodsockret lågt och när jag nämner ordet Pizza Hut svänger han utan minsta motstånd av mot Barkarby, där vår middagsräddning ligger. För ibland är det skönt med riktigt junk food, med en iskall cola och en rejäl pizza.
Själv äter jag inte det ofta, jag har lätt att bli less just sån mat, men nu är det läge för en Pizza.

Vi går in, restaurangen är nästan tom, men ändå tar det över fem minuter innan en tuggummituggande brunett har tid att låta oss beställa. Nå, vi har ju ingen panik, vi sitter och dinglar med benen på de höga barstolarna…

…men efter en stund börjar vi skruva på oss och titta på klockan.
Hur länge har vi suttit här egentligen? Hur lång tid tar det att grädda en pizza? Varför ler de aldrig, de som jobbar här, vilken trist attityd de har…?
Jag känner hur jag surnar till. Jag är verkligen hungrig och nu borde de… vad håller de PÅ med här?!
Jag säger till Svärdsmannen: Om fem minuter, exakt fem minuter går jag. Med eller utan pizza.

In kommer en kille. Han har ringt in och beställt. “Jo, jag beställde …. den borde vara klar nu, det skulle ta en kvart…”
Han blir också sittandes.
Vi sneglar på varandra.

I Serveringsluckan från köket står kartonger med pizza, två kartonger och en påse. Antagligen är det våra pizzor, eftersom vi beställt varsin liten pizza och ett vitlöksbröd. De har stått där i flera minuter nu, men ingen i personalen verkar bry sig.

Jag är inte egentligen så jätteförtjust i pizza, jag äter det ganska sällan, men när jag ska äta sånt så vill jag göra det medan den är varm.
Jag gillar INTE kall pizza.
Jag ÄR grinig, hungrig och grinig. (Annars vore jag inte där!!)

Tuggummituggartjejen försöker slå in sina bongar från någon (för oss osynlig) kund och intill henne står en tuggummituggarkille och väntar irriterat, för att komma åt kassaapparaten.

Killen intill oss, han som ringt in och beställt, inser att ingen bakat någon pizza åt honom, att han kommer få vänta…

I samma minut som min sekundvisare slår Fem Minuter glider han ner från sin barstol och går ut.

Så gör även vi.

Svärandes, och hungrigare än någonsin.

Svänger in på den lilla pizzerian i Viksjö, nu är goda råd dyra, de pizzorna är inte lika trevliga, men spela roll…

Några minuter senare kliver vi in i bilen igen, nu med två heta kartonger i skuffen.

Samtidigt kliver samme kille, med likvärdig last, in i sin bil, precis intill oss.

Vi ler och skrattar igenkännande mot varandra, himlar med ögonen och åker sedan, var och en, hem till sitt.