Vårgasm

Jag går ut i ruggvädret, det är en tillfällig paus mellan regnskurarna, och solen bryter nästan fram i ett ögonblick.

Jag är osams med kamerans autofokus, så jag letar reda på en blomma för att testa lite.

Då  hör jag den.

Öronbedövande.

Koltrasten sitter på taknocken och sjunger för kung och fosterland och få ljud bär så mycket vår som den sången.

En vår för hundra år sedan satt jag i Vitabergsparken med en mycket gravid vän, och en koltrast – de brukar oftast sätta sig precis så, högst upp i ett träd, på ett tak, på en stolpe – dök in i ett buskage några meter ifrån oss och sjöng bara just för mig, jag som kom ner från vintern i Lappland och som var sjuk av vårlängtan.

Så där satt jag och grät.

Chris och Jonas fångade precis den känslan i en bild de tagit

Bilden är tagen av Chris och Jonas (www.cwjm.wordpress.com)

Precis så känns det i hjärtat, när våren kommer.
När en koltrast sjunger, när blicken fylls av blåsippor eller när ungbjörkarnas bark helt plötsligt lyser vinröd mot snön.

Foto: Tor Lundberg/N www.kvikkjokk.nu

Jag tror att man måste vara uppväxt i södra Sverige men bott högt upp i Norrland för att förstå det här riktigt.

—————————

Chris och Jonas blogg och Flickr
Tor Lundbergs blogg

Blåsippor

Blåsippor
En vår kom jag nerflygande från Luleå, kom till huvudstaden precis i blåsippornas tid och vännen jag besökte tog mig i handen och vi gick till Ågesta, och där hittade vi en backe där blåsipporna härskade.
Ett hav av blåsippor.
Jag lade mig på rygg, grät av lycka över livet, solen och över att Gud skapat blåsippor.

Jag vet inte varför de har en sån särställning i mitt liv, men jag älskar dem. Rakt av.

Dessutom är de faktiskt lite fascinerande.
En blåsippas knoppar ligger redo för att slå ut redan på hösten. En liten knopp, en kort stjälk nervikt i en bladrosett, gömd under bruna torra höstlöv. Sedan ligger den där och väntar, under snön.
Därför kan man se blåsippor blomma på hösten, om den är sen och mild.
Oftast är de blå, men rosa och vita blåsippor är inte helt ovanligt.
När blomman vissnat viks stjälken ner mot marken igen, och en lite köttig fruktkropp bildas, vilket myror uppskattar. De äter, och bär iväg den, vilket sprider plantans frön
Plantan kan bli mycket gammal, somliga påstår att det finns enskilda plantor som är flera hundra år gammal.
Anemone hepatica är det latinska namnet, och Hepatica kommer från det grekiska ordet Hepar, vilket betyder lever, vilket går igen i det engelska namnet: Liverleaf
Ser man en blåsippas blad förstår man kopplingen till en lever.
Enligt signaturlärans principer gjordes en koppling mellan bladens form och medicinsk funktion, alltså användes blåsippa vid leversjukdomar. Det finns det absolut inget vetenskapligt bevis för, tvärtom. Hela plantan är giftig och ska inte användas för invertes bruk.
Däremot har den sårläkande egenskaper, den är också urindrivande och adstringerande
Idag har den inget större kommersiellt värde.

Blåsippa är helt fridlyst i Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Stockholms och Västerbottens län.
Vidare är det är förbjudet att gräva eller dra upp levande exemplar med rötterna, och att plocka blåsippor för försäljning i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län.
I Uppsala, Kalmar och Värmlands län får den ej grävas upp.

Alla som provat att plocka blåsippor vet att det är meningslöst. De står blott några timmar i en vas, vantrivs och vissnar direkt, så låt dem stå!

Den är fantastisk i sin skörhet, skirhet, och jag hoppas att någon av mina vänner en dag planterar en tuva på min grav. (Det finns odlade former att köpa!)

Den femte årstiden

Dagen, här i kungliga huvudstaden, har bjudit på strålande sol och mer än en handfull plusgrader.
En underbar vårdag.
Åh, så jag älskar våren, den här tidiga, som egentligen är lika mycket vinter – och det kan lika gärna snöa i morgon! – och senare, när de första vårblommorna kommer.

Men just den här tiden, då saknar jag åren i Jokkmokk.

Vårvinter.

Bor man i Lappland har det ordet en speciell klang.

Det doftar av kokeld, av souvas och gahkko, av kaffe och skoteravgaser.

Jag är välsignad, som levt ett liv med så många växlingar och ja, jag kommer nog aldrig rikigt sluta vara norrbottning.

Ren på Skansen

Det var tuffa år men samidigt alldeles fantastiska.

(och vet ni. Jag tappade hakan här om dagen, när jag hörde min onge:”Mamma, ska vi faja till pappa i mojjon?” #indoktrinering)

Om det ögat längtat efter

Jag ser upp mot skyn, jag tror inte mina ögon. Är det fel på dem, har de på något sätt blivit felkalibrerade? Kan ett träd verkligen HA den här färgen? Är det så att ögonen längtat så efter annat än smutsgrått, smutsbrunt, smutsbeige och smutssvart att de helt flippat ut?

Lönn i full blomning

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Wmr25eOrmRA&w=480&h=390]

Vårtrötthet.

Jag överlevde.
Vintern tog slut.
Snödrivorna krymper, krokusar och vintergäck hugger dem i hasorna och min lättnad är fysiskt påtaglig.
Mycket.

Jag är fullständigt slut.
Jag orkar inte tänka, inte blogga, inte surfa.
Jag sover som medvetslös, väcks av barnet, har svårt att somna om och är sedan döende under dagen.
Huvudvärken lurar bakom ögonen.

Är det bara våren?
Det är nog lite den förkylning som stör också, och så är det lättnaden över att Lilla Essingens Farmor överlevt och piggar på sig.
Annat i tillvaron verkar också på något underligt sätt falla på plats och även det är outsägligt skönt.

Spänningarna släpper.
Jag släpar mig hem från jobbet, hämtar Lilla Essingen från dagis och häller ut duplolådan. Bollibompa är vår vän, frysen och micron likaså.
Ont om långkok är det gott om.

Jag är så oerhört galet sinnessjukt trött.

Vår…!!

Det finns hopp, ändå.

Hopp om ett gott liv, någonsorts framtid.

Hopp om vår

Vi gick hem från “Dadi”, jag och Lilla Essingen. Kollade in allt snöslask som rann ner i brunnarna, allt grus man kan sparka ner mellan metallspjälorna. Provsmakade snön lite och så.

Helt plötsligt ser jag den.

En krokus.

Mitt bland all snö. Precis invid husväggen, där har marken tinat fram litegrann. Inte utanför vårt eget hus, men ett av de andra, likadana.

Äntligen!!

Välkommen, kära Vår!

Sällan har jag längtat så som i år!