Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta

Jag följer mina flöden, läser dagstidningarna, lyssnar på radio.

Barn som frustrerat konstaterar att deras föräldrar inte blir sedda, väl omhändertagna. Det förtvivlade nötandet avlöses av uppblossande skandaler. Vi minns blöjor som vägs (vilket inte alls är något självklart tecken på vanvård) , och någon vars trygghetslarm aldrig fungerade eller ett demensboende där man har dörren låst för att slippa riskera att någon virrar sig ut. Okunskap blandas med journalister som inte kollar källor och verifierar fakta och till det kommer den eviga klickjakten.

Resultatet blir oro hos oss alla. Hur ska det bli när vi själva blir gamla? Vem ska ta hand om mig?
Somliga skriker efter förbud. Mot vinster i välfärden, eller mot privat vård överhuvudtaget.
Jag tror inte att det är så enkelt.
Vård är inte självklart sämre utförd bara för att kommunen köper vårdplatser från något som förut hette Carema. (Ja, de har bytt namn till Vardaga – vilket jag skrattat mig harmynt över. Ur askan in i elden)
Det är inte så att vård av multisjuka gamlingar fungerar prickfritt bara för att vården bedrivs av kommunen.

Men jättevinster till skatteparadis då? Ja. Det är det svårt att se något positivt med. Just det där med att sno med sig stålarna utomlands är girigt och grisigt, oavsett om pengarna en gång var skattepengar eller inte. Jag har svårt att inte se ner på människor som beter sig så men visst måste man få driva ett företag med vinst, om man nu ska driva ett företag på ett rimligt sätt.
Förr i tiden, när det här inte var lika självklart, bedrevs t.ex. privata behandlingshem i stiftelseform, men det är inte heller självklart enkelt alla gånger.

Andra anpassar sig, och erbjuder “privat lyxvård”.?
Ja. Jag har faktiskt inte ens ett problem med det. För mig får man gärna servera hummer och ostron på onsdagar, och förgylla dörrhandtagen om man vill och har råd. Varsågod.

Jag har inte ett problem med att man höjer den högsta nivån.

Jag har ett problem med när man sänker den lägsta.

Oavsett vem som bedriver vården, och oavsett vem som betalar.

Åttioåringarna som sparkade sönder ett staket och försvann…

80-åringar på rymmen togs av polis
De två männen i 80-årsåldern tröttnade på sjukhemmet och rymde. I kväll sparkade de sönder ett staket och smet i väg från avdelningen på ett sjukhem i Ulleråkersområdet i Uppsala. Polisen hittade dem dock snart. (TT)

De två männen i 80-årsåldern tröttnade på sjukhemmet och rymde. På fredagskvällen sparkade de sönder ett staket och smet i väg från avdelningen på ett sjukhem i Ulleråkersområdet i Uppsala, skriver Unt.se. I den hastiga flykten glömde en av dem att ta på sig ytterkläder.

Polis tillkallades och lyckades efter en halvtimme spåra upp de båda rymlingarna, som inte hade hunnit så långt. De har nu förts tillbaka till sjukhemmet.

Notisen väcker min fantasi.
Vilken är historien bakom den här händelsen?
Är det två äldre gentlemen som, liksom Nils i “Kan du vissla Johanna” helt enkelt har för tråkigt, är för friska för att passa in i den omvårdnad de omges av eller för obstinata för att anpassa sig till normen.
Något tyder ju på en avsevärd målmedvetenhet: att sparka sönder ett staket gör ju inte vem som helst var dag.

Jag hoppas innerligen att det är en sådan historia.

Tyvärr är det väl inte så kul.
Min mer cyniska nerv kan inte låta bli att peta på tanken. Usel mat, dålig städning, sönderstressad personal och tristess bortom vett och sans.
Vem rymmer inte från det om man får chansen?