Den missade första gången.

Jag fick en flashback här om kvällen.
Jag såg på TV, såg på kunskapskanalen, ett program om nyfödda spädbarn och deras förmågor (Bebisarnas Vetenskap, tyvärr finns filmen inte på svt.play)
Isen rinner längs min ryggrad när jag ser en sekvens, en förlossning som blir mer spännande än nödvändigt. Ett barn som inte andas. Förlossningsläkaren ruskar skenbart våldsamt barnet, som hänger fullständigt lealöst i hans händer. Slangar som sticks ner i mun och svalg, slurpande ljud, syrgasmasker och så småningom ett förskräckt pip, och därpå ett mycket litet men väldigt verkligt skrik.

Jag sitter i soffan och gråter.
Jag har aldrig sett det förut.
Jag var ju sövd, jag missade det.

Mitt första barn. Antagligen mitt enda barn. Föds efter viss dramatik.

Jag antar att det gick till ungefär lika. Man vidtog, med stor brådska, mått och steg.

Kön: Pojke, tages ut till barnbordet där barndr väntar. Apg 5-7-8p.
Slapp, tagen och ingen egen andning. Rensugs, illaluktande slem kommer upp. Cutan stimuleras, Neopuffen används. Kissar rikligt x flera.

Neossk kommer ned till barnbordet, sätter pvk. Blodgasförsök görs. Efter 20 min tages upp till Neonatalen för fortsatt vård. Mormor följer med.

Allt gick bra.
Lilla Essingen hämtade sig.
Ingen syrebrist.

Men jag missade mitt barns födelse.
Jag såg inte vad de gjorde med honom och jag hörde inte hans första skrik.
Jag fick inte upp honom på mitt bröst som nyfödd utan träffade inte honom förrän många timmar senare, ett möte som är så vagt och morfinpåverkat att jag faktiskt inte minns mycket av det.

Allt gick bra.
Men just det här är jag mycket ledsen över, att jag missade.

It’s complicated.

Jo. Man säger ju så.

“Jo, men…”

Och det är ett dilemma för mig. Att jag gör så.
Att jag inte beslutar. Bestämmer mig. Velar hit och dit, tar hänsyn i evighet.
Vill inte göra någon besviken eller ledsen.
Vill inte ta ställning och svika någon.

Istället kompromissar jag bort mig själv.
För egentligen är det inte det minsta komplicerat.
Egentligen är det mycket okomplicerat.
Ja eller nej?
På eller av?
Med eller mot?

Vad som fattas?

Mod.

#fail

Myntets två sidor

En gång i tiden, ni vet, på den gamla goda tiden, den som för mig var mycket ond, var jag rädd.
Hela tiden.
För allt.
Om det plingade på dörren och jag inte väntade besök vågade jag inte resa mig från datorn och öppna.
Jag vågade inte ens gå fram till dörren och titta i titthålet.
Jag satt bara och andades och koncentrerade mig på just att andas och låtsades att jag inte var hemma.

Jag hade olika ringsignaler på telefonen, så jag vågade svara någon gång. När det var goda människor som ringde svarade jag. Men okända nummer, aldrig. Det kunde vara från Försäkringskassan. Det krävdes mycket för att jag skulle svara om de ringde från jobbet.
Det var sannerligen en ond tid.
Det fanns bara rädsla, ingen förmåga att ifrågasätta den.
Ingen styrka att övervinna den.

Inget som helst mod
.

Tiden gick, och jag fann mig själv ståendes i ett flygplan.
I en öppen dörr i ett flygplan.
Långt nedanför mina tår ser jag Luleå älv, jag ser skogar, vägar och kraftledningsgator. Sjöar, delar av Boden, lite längre bort ser jag Luleå och havet.
Hoppledaren vill att jag ska gå fram, och jag förstår inte hur han menar – jag ser inte plankan han vill att jag ska kliva ner på, men så förstår jag.
Jag är rädd för att ramla. Jag vill låta mig falla kontrollerat, njuta av de kommande minutrarna.
Men nej.
Jag är inte rädd. Förväntansfull och ivrig. Inte rädd.
Så faller vi framåt och mitt hjärta rusar.

För inte så länge sedan, under den tid Lilla Essingen kallades Skorven, och bodde under mitt hjärta, åkte jag en kväll tunnelbana.
Jag skulle till kören, jag var lite sen.
Helt plötsligt ser jag något jag inte vill och visst blir jag rädd.
Jag minns att jag vred min tygbag framför mig, i den ligger den tjocka körpärmen. Om de bär kniv, vill jag inte bli stucken i magen.
Jag minns också att jag tänkte på min lillasyster. Tänk om hon blev trakasserad så, misshandlad så, och ingen hjälpte henne?
Så jag reser mig upp och säger till.
Säger :”Nu räcker det! Det där är misshandel och det är inte ok!”
Men visst var jag rädd.
Och det tog lång tid innan jag berättade om händelsen för min mamma.

Rädsla och mod hör samman. Man är inte modig om man inte är rädd. En brandman, en fallskärmshoppare vet vad h*n gör. H*n har kunskap, redskap och sällskap.
Brinner det rusar jag antagligen in utan att tveka – om Lilla Essingen är mellan mig och elden.
Antagligen överlever jag det inte.
Det gör en brandman.
Kunskap, redskap och sällskap. Rökdykare arbetar alltid i par.
Jag tror faktiskt inte ens en brandman är rädd där och då.
H*n vet vad som kommer hända, har tränat, har rutin, litar på att syrgastuber och mask fungerar. Kläderna skyddar mot den värsta hettan.

Jag har funderat mycket över det här med mod. Jag känner igen mig i Smulgubbes känsla: Jag känner mig sällan modig, men andra säger att jag är det.
Jag vet inte. Jag lever det här livet så gott jag kan, och stundtals går det rätt bra, men katastroferna har varit många.
Hade jag varit en annan människa, är risken stor att jag inte överlevt.

Ja. Rädsla och mod hör ihop, och mod utan rädsla är snarare dumdristighet än mod, och huruvida Anja Pärson är en mycket mycket modig kvinna eller en dumdristig galning vet jag inte, men jag skulle vilja veta mer om vad som rör sig i hennes huvud.

En modig sak, i min värld, är att erkänna att man gjort fel. Att hitta sig själv inmålad i ett hörn. Vända, få färg på fötterna och säga: Jag vill göra om, göra rätt.
Ibland kan det vara mycket modigt att göra något så enkelt som att gå på ett dop.