I Tant Teklas Skafferi…

…händer det att man hittar en påse fikon. Det är en bra start. Kan man sen hitta en slurk – gärna rejäl! – vitt vin i kylen så vet man att något bra är på gång.

Det finns vissa saker som alltid finns till hands i Tant Teklas Skafferi. Saffran är en sån sak.

Så har man nu fikon, vitt vin och saffran är saken biff.

Eller snarare: Saffransinkokta fikon.

När Tant Tekla lagar mat så blir det alltid lite si och så med mätandet. Hon höftar hej vilt, och för det mesta blir det bra. (Men inte alltid. Nog om det!!)

Ta en kastrull, häll en stadig slurk vitt vin i den. Tre deciliter kanske, eller fyra eller så. Mer om du vill ha MYCKET godsaker. En lagom portion är kanske tre fikon per person, men det är trevligt att ha överblivna fikon på lut i kylen 🙂

Plutta ner så många fikon du känner att du vill ha.

Söta vinet med honung. Om jag använde tre deciliter vin kanske jag hade två rejäla skedar honung, smaka!

Sen saffran, minst motsvarande två kuvert. Jag gillar inte att snåla med saffran, men det beror också på vad man har för saffran. Har man bra saffran (läs: hela pistiller, som du krossar genom att lägga i ett “kuvert” av aluminiumfolie och bearbetar med baksidan av en sked) så behövs det mindre än om man använder de där smulorna som säljs i färdiga kuvert. Kvalité kostar, men mindre än du tror!)

Sen går man ut på balkongen och nyper ett par rejäla kvistar från sin timjan och lägger i kastrullen.

Koka upp det hela, och låt det sen puttra försiktigt och länge, minst trekvart.
Fikonen ska hinna svälla upp ordentligt, bli stora och maffiga och gyllenbruna.
Servera de ljumma med lite vaniljglass…

Cred:Fröken Underbar – fast hon brukar använda rödvin. Det funkar, det med, men det blir snyggare med vitt vin!

En magisk kväll i maj…


Den här magiska kvällen våren för två år sedan glömmer jag aldrig…

Det var en ljuvlig kväll i maj, maj 2005.
Den tolfte maj.

Vi sammanstrålade, jag och Bästvännen, försedda med praliner från chokladfabriken uppe på tjärhovsplan, och rödvin.

En vacker och varm kväll, den där första skira grönskan.
Körsbärsblom.

En bergsknalle där på söder, ovanför kolonistugorna vid Eriksdalsbadet.
Keramikmuggar från ateljén.

Det var en sån där magisk stund, i brytpunkten mellan så mycket. Jag var så oändligt skör. Förälskad och förtvivlad. Lycklig, men hela tiden med gråten i halsen. Glassplitter i vener och artärer. Åh, så jag ville ha honom i mitt liv, men samtidigt visste jag, och förstod, att det nog inte skulle bli så – oavsett hur mycket jag ville och önskade.

Hon – självlysande av lycka.

Hennes Kärlek ringer och jag njuter av att se hur glad och lycklig hon är, så full av kärlek och styrka och det är verkligen en gudabenådad stund.

…så jag ringer upp Brandmannen, som sitter i sitt berg, långt ner under staden, håller vakt, dirigerar och styr.
Han berättar – “Du är en av de första “civila” som vet…”

Monica Zetterlund, Monica som sjunger om Gröna Äpplen, våra gröna Äpplen… Han var en av de som hörde hennes förtvivlade samtal, där hon låg i sin säng i sitt rökfyllda sovrum. Han hörde hur hon tystnade och hur operatörerna försökte prata med henne.
Snabbt var kollegorna på plats – men inte tillräckligt snabbt.

Vi höjer våra vinglas i luften, skålar för henne, för Monica med den fantastiska rösten, vi sjunger tillsammans om gröna äpplen och om stilla promenader genom vår undersköna huvudstad.
Denna vackra kväll i maj släcks ett liv, när hela tillvaron runt omkring oss fullständigt briserar av grönska och skönhet och liv.

Vi tackar Gud för en så magisk och god kväll, där i brytpunkten mellan liv och död, lycka och katastrof.

Vi avslutar kvällen i hennes ateljé, jag inser att man helst inte ska ha druckit en massa vin när man ska pröva på att dreja, och fnissande skiljs vi sedan åt, jag åker hem till Brandmannens lägenhet i Farsta och hon hem till sig.

Exakt sju dagar senare faller himlen ner på henne, på alla oss runtomkring henne.

Samtidigt upplevde någon annan en magiskt, fantastisk stund.

Livet är sannerligen märkligt ibland.

Monica Zetterlund omkom i brand”