Om hopp, hopplöshet och likdelar i mossan.

Veckans Fotosöndag-tema var “Hopp”.
Kul! Åh, så roligt, jag visste precis vilken tolkning av ordet jag ville spegla.
Hopp.
Faith.
Vårt behov av att få tro på något, att slippa vara ensamma i världen. Jag tänkte skriva något klokt om det, något lika bra som min vän Jenny predikar, eller Jonas Gardell eller så.

Man kan kalla det religion. Man kan kalla det för vad man vill. Man kan ha sin egen kyrka i skogen om man vill, men alla människor har ett behov av någon sorts andlighet och vilan i att inte i varje läge vara ensamma i en ganska stor och kall värld.

Och jag tänkte en predikan AnnaStina höll i Björkskatakyrkan i Luleå för tre evigheter sedan och som berörde mig, och som var skriven kring orden i Jesaja:

Jes 49:14

Sion sade: “Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.”

Jes 49:15

Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma,     glömmer jag aldrig dig.

Jes 49:16

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.

 

För precis så tänker jag. Mitt namn står skrivet i Guds händer, jag är inte ensam. Jag möter världen så gott jag kan och jag lyckas med somt och annat blir inte som jag tänkt men kanske ganska ok så småningom ändå eller lyckligtvis mycket bättre fast inte alls enligt planen. Men jag är inte ensam. Jag bär mina bördor, jag fattar mina beslut, ingen kommer komma nerdansande på en himlastege i änglaskrud och rädda mig när det kör ihop sig, men likväl, jag är inte ensam och jag är inte ansvarig för precis allt i min värld. En del ligger faktiskt utanför min kontroll. Jag måste inte försöka fixa allt. Själv.

För mig var det en livsavgörande insikt.

Att kunna delegera en del av allt jag bar – för jag upplevde verkligen att jag var ansvarig för allt. För allt jag borde ha ordnat, löst, förstått, klarat och kunnat. Den tankemodellen fungerar självklart inte, men jag är inte det minsta ensam om den.

 

Ni hör.

Stora tankar i liten skalle. Pompöst och bombastiskt  och…

Så ska det kokas ner till en bild. En bild med en tom hand (som kan fyllas med innehåll), något med snyggt ljus och ont om tid hade jag också när jag vandrade iväg på söndagkvällen för att försöka få ihop något. Väl hemma igen trodde jag nog att det skulle fungera, men när jag ser eländet på stor skärm och inte bara i kamerans lilla display…

Ja, ljuset är snyggt och tanken är god men…

Avhuggen hand i motljus

Om att sträcka sig…

…efter något.
Att inse att Åh, det där vill jag, vill jag ha, jag vill vara så, som henne där vill jag vara, det han gör vill jag också göra.

Åh. Det är en fröjd att kunna definiera ett tydligt mål, allt blir genast så mycket enklare: SÅ vill jag ha det.
För så fungerar jag: Har jag ett mål så nöter jag på. Knogar. Borrar ner skallen mellan axlarna och plöjer mig fram genom tillvaron och sakta men säkert tar jag mig över leråkrarna och når målen.
(hoppas jag..!)
Men att vara utan mål. Då blir stegen tröttare där ute i leran, och fårorna blir också krokigare. Tempot ryckigt och alla vet hur tungt det är att stanna upp och därefter försöka få fart igen.

Nej.
Det är bra med mål, med drömmar och visioner.

Men när det brister. När det man siktat på, suktat efter försvinner utom synhåll, landar i någon annans knä så gör det ont.
Då är det lätt att sluta titta upp mot skogsbrynet, då är det lätt att bara titta på de egna fötterna i leran och tappa tron, sänka tempot och sluta drömma.