Jag går ut i ruggvädret, det är en tillfällig paus mellan regnskurarna, och solen bryter nästan fram i ett ögonblick.

Jag är osams med kamerans autofokus, så jag letar reda på en blomma för att testa lite.

Då  hör jag den.

Öronbedövande.

Koltrasten sitter på taknocken och sjunger för kung och fosterland och få ljud bär så mycket vår som den sången.

En vår för hundra år sedan satt jag i Vitabergsparken med en mycket gravid vän, och en koltrast – de brukar oftast sätta sig precis så, högst upp i ett träd, på ett tak, på en stolpe – dök in i ett buskage några meter ifrån oss och sjöng bara just för mig, jag som kom ner från vintern i Lappland och som var sjuk av vårlängtan.

Så där satt jag och grät.

Chris och Jonas fångade precis den känslan i en bild de tagit

Bilden är tagen av Chris och Jonas (www.cwjm.wordpress.com)

Precis så känns det i hjärtat, när våren kommer.
När en koltrast sjunger, när blicken fylls av blåsippor eller när ungbjörkarnas bark helt plötsligt lyser vinröd mot snön.

Foto: Tor Lundberg/N www.kvikkjokk.nu

Jag tror att man måste vara uppväxt i södra Sverige men bott högt upp i Norrland för att förstå det här riktigt.

—————————

Chris och Jonas blogg och Flickr
Tor Lundbergs blogg